Jag visste aldrig att man fick be om tillit.
Jag visste aldrig att det inte skulle komma en dom vid dagens slut.

En viskning om något annat. Kom.

Men jag förstår nu, att allt bara är till låns.
15 sekunder i ljuset. Tiden noga utmätt redan i profetian.
Jag borde vetat.
Resten: att lära sig leva ändå. Återstå. Åter stå.

När otillräcklighetens murar faller

kippar de befriade efter andan

famlar i förtvivlan efter sitt skydd

Bli älskad utan ”men”. Kan det vara så?

Slånbärsbusken hukar vid gränsen mot utmarkerna
blommar för tidigt för sommargästerna och bär frukt för sent
Bara fåglarna hör
när taggarna lovar evig trohet