Det var egentligen ingen som blev förvånad när rödhaken försvann. De hade inte ens blivit förvånade när den kom. Det är sådant som verkar passerar obemärkt.
L kan inte förstå det.
Rödhaken. En varselfågel. Den kommer med förebud. För ett år sedan satt den plötsligt i en ung liten björk precis till höger om stigen, just där den kröker av runt berghällen och vattnet. Det ljusnade då, trycket över bröstet lättade något litet.
Igår dök den upp igen. Den väntade tålmodigt på gräsmattan tills L verkligen fångat in hela bilden, hela stunden. Sedan flög den lätt som en viskning upp i häggen vid planket. De första knopparna var just på väg att brista. Tunna vita strimmor skymtade genom skalet. Först hägg, sedan syren. Förebud. L hade velat ropa på någon då, velat berätta. Men vilka ord passar för varsel? Förresten fanns det ändå ingen där.
Röd. Färgen för hopp, skam, kärlek, fara, berusning, blixtrande hat. Varselfärg. Vad ska en tro?
Det rasar en strid nu, större än något vi tidigare trott. Någon vill söndra något… allt? På hur många fronter? Ingen vet. (För många!) Det var inte så är det skulle vara. Vägen var utstakad åt annat håll. Men nu står vi här. Med en dj*vla röra, och en rödhake.
Hur länge måste man vara bortglömd innan man försvinner? L står alldeles still, låter alla passera. Matkassar släpas, barn föds, tvättmaskiner fylls, barn fyller år, nya matkassar, hus byggs, nya tvättmaskiner, kök renoveras, hemlevererade matkassar, instagramade resor, tvättmaskiner som töms, fler barn… L står bara stilla, petar inte i det där, låter all meningslösheten bara strömma förbi, dra vidare. Hur länge måste hon stå innan hon slipper undan? När kan hon gå åt ett annat håll obemärkt? Hon vill ju helst inte reta upp någon i onödan ändå. Finns inget utrymme för dramatik.
Hon vet att det är ett stort hus, för genom dörren ser man fler dörrar. Hon vet också att det är ett hus där någon har råd och tid att baka kakor. De säger alltid att hon får ta så många hon vill. Hon tar alltid två. Borstar ner smulorna försiktigt på servetten.
När hon slutar söka i orden efter sina spår går det lättare.
Det var nog inte just att det var skymning som gjorde att det hände, för skymningen var inte annorlunda än annars. Men hon blev tvungen att sluta med människor. Det fick vara nog. Det gjorde dem ännu mer upprörda än annars (vilket skulle bevisas).
#170205 ff